Allas våran lille solstråle

När livet känns tungt så är det tur att man har en sådan här liten glädjespridare i huset. Lillfisen är för jämnan glad och nu på slutet så var han inte minst morfars lille solstråle. Varje besök skulle det vinkas "hej" och "hej då" åt morfar och en massa vinkningar däremellan helst också. En enda gång kom jag dit utan O med mig och då kunde jag ha struntat i att komma!

Far runt som en liten virvelvind gör han och är numera inte ett sånt lätt foto-objekt.

Dagar vi varit hos morfars och hälsat på har en tung känsla infunnits sig så fort man åkt hemåt igen. Väl hemma har jag så gott som alltid parkerat mig en stund vid symaskinen eller suttit en stund med stickningen, för det är verkligen så att handarbete är gott för själen.


2 november tog pappas kamp slut. Lilleman var med och vinkade en sista gång till morfar.
Första tiden efteråt har jag drunknat i allt praktiskt som skulle tas tag i. Nu som först har man börjat landa, fastän det ännu finns mycket kvar att göra.
Samtidigt så rullar ändå nån slags vardag vidare; barn ska till skolan, gympapåsar ska packas, näsor ska snytas och nätter med hostande små, mat ska lagas, tvätt ska tvättas. Ja, livet ska levas vidare helt enkelt fastän en saknas oss.