Böcker

Ödehus har alltid faccinerat mig. För ganska länge sedan var det en bloggerska som skrev om den här boken (kommer då tyvärr inte ihåg vem det var...) Den måste jag läsa, tänkte jag direkt. Så senaste beställningen från adlibris innehöll bl.a denna och passande (?) nog så var jag ju sjuk då och hade tid att läsa något annat än sömnadsböcker.

Lite av baksidetexten; I Svenska ödehus skildras ett Sverige som håller på att försvinna....Innanför krossade fönster och murkna väggar har de hittat historier fulla av drömmar och framtidstro. De sökte upp efterlevande och ögonvittnen som fick berätta sina skrönor och sannberättelser; sorgliga, spännande, roliga.

Människor har levt sina liv där, kanske flera olika generationer. Livsöden har avgjorts. Tänk om väggar kunde tala! Faccination men samtidigt kan de väcka en viss obehagskänsla. Fullt av liv, plötsligt tomt och tyst. Varför blev huset lämnat?

Kanske man måste vara en historienörd som jag för att uppskatta sådant men...i min värld är det iallafall väldigt faccinerande på något vis. Kan tillägga att jag även forskar i vårat hus, vilka som bott här och framförallt om mannen (familjen) som byggde det för över 100 år sedan...Älskar historia! :)

När jag växte upp fanns det ödehus på promenadsavstånd från mitt barndomshem. Jag och mamma brukade ofta gå promenader och ibland så gick vi till det där tomma huset med gamla nylongardiner hängande i fönstren. Jag tyckte om att stå och kika in genom fönstren, lite såg man genom gardinerna. Mamma var nog lika road som jag, men var pappa med på promenaden sa han alltid något i stil med -Äsch stå inte där och glo in! Tänk om någon ser er. Finns väl inget å se, nu går vi! På vårarna var vi alltid dit och plockade påskliljor och schilla som växte i överflöd runt husväggarna. Jag brukade fantisera om människorna som bott där, varför de hade flyttat som det verkade, i all hast och lämnat möbler och prydnadssaker. Min mamma visste ju vilka människor de varit och den föga spännande sanningen bakom flytten, men hon behöll den för sig själv tills jag var stor och slutat fantisera om sånt. När jag sedan själv blev vuxen och faktiskt flyttade lite närmare ödehuset gick jag ofta dit med mina då små grabbar som också tyckte det var spännande där. Vi brukade äta mellis på den sneda stentrappan i vårsolen och plocka med oss några påskliljor hem. Nu har jag flyttat därifrån och huset är sen flera år tillbaka rivet, men påskliljorna kommer ännu tillbaka varje vår. Nästa gång vi hälsar på hos min pappa ska vi gå dit och plocka några.

Näpp, jag kan inte finska! Bara räkna till 10 och några andra få ord från en barnramsa som pappa lärde mig som liten. Väldigt synd för i mitt senaste paket från adlibris hade denna virkboken slunkit med. Skulle varit Garden Anywhere av Alys Fowler, inte en likhet någonstans mellan en trädgårdsbok på engelska och en virkbok på finska. Adlibris bad så mycket om ursäkt, skickade rätt bok och jag fick behålla virkboken utan kostnad. Bra var det för dem för jag gillade bilderna så mycket att jag beställde ett svenskt ex. Vill så gärna lära mig virkandets konster så min plan är att göra det i sommar. Tror att det skulle passa att sitta med ute i trädgårdsmöbeln när vädret är för fint för sy-rummet...