...endast mamma är vaken.
Imorse blev det en tidig morgon för min del. Vaknade kl 4 av täppt näsa (årets första förkylning) och kunde inte somna om. Halv 5 stod kaffebryggaren och puttrade. Hann klippa till en overall av en fleeceskjorta till lilla E, läsa tidning, fixa disken och tvätten innan det var så ljust att jag vågade mig ut i vedboden. Vi har nämligen stor-råttor springande runt knutarna och jag har fobi mot allt vad råttor heter, stora som små. Även om jag hittills inte sett en enda levande av den stora varianten, bara dödade av katterna eller hundarna så räcker vetskapen om deras existens för att hålla mig från uthusen den mörka tiden på dygnet.
Vid 7 var det dags att klä på sig och gå ut i det gnistrande vinterlandskapet med hundarna springande före ut i vedboden. Men famnen full av vedklabbar halkade jag stigen in till huset igen för att göra eld. Landskapet låg så tyst och stilla, alldeles vitt av nattens påfyllnad av snö. En hastig tanke slog mig att jag har haft en sådan tur i livet som får bo så här ute på landet med mig familj. Andas ren luft i lungorna och lyssna till tystheten en stilla vintermorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar